@rtikel 6
 
20 augusti 2000
 
debattsidan.com
Av Filip Björner
Läs även mina tidigare artiklar
 
Read an abstract of this article in English   English flag link for English info
 
     


Startsidan       #       Ämne: Preskription contra rättvisa       #       Ämne: Preskription contra rättvisa       #       Startsidan



 
  Låt rätt gå före absurditet
 
 
Bör Sverige få vara...
...en tillflyktsort för nazistförbrytare? Frågan är tyvärr aktuell pga. den svenska preskriptionstiden för mord. I ett brev till statsminister Göran Persson har Simon Wiesenthal-centret krävt att Sverige inte skall vara en tillflyktsort för nazistförbrytare. Statsministern ansåg sig inte ha något annat val än att avvisa kravet med hänvisning till att man inte får instifta lagar med retroaktiv verkan. Men detta är en felaktig tillämpning av en viktig rättssäkerhetsprincip, vilket skall förklaras i denna artikel, som i sin helhet utgör ett stöd för Simon Wiesenthal-centrets krav på Sverige.
 
Det här är en lång debattartikel; det är den längsta som har publicerats på debattsidan.com hittills. Och istället för att gå rakt på sak, skall vi nu göra något helt annat.
Tänk dig in i den här situationen: Du har genom en imaginär tidsmaskins försorg hamnat i Tredje Riket. Och eftersom du är en hygglig antirasist, så har du gömt en judisk familj i din egen lilla hyreslägenhet. Du förser dem med mat och det lilla som du kan få tag i av hygienartiklar. Och du lever i ständig rädsla för att nazisterna skall upptäcka ditt "svek" mot dem.
Plötsligt ringer en person på din ytterdörr. Du öppnar försiktigt. Där står en äldre dam som du känner igen som en av dina grannar. Hon viskar till dig: "Det är soldater här. Jag hörde just nu att de redan har ringt på dörrarna i flera lägenheter i porten bredvid. De frågar efter judar. Jag vill bara att du skall ha en sak klart för dig..." Damen tittar ängsligt på dig, men hon repar mod och fortsätter:
"De mördar judarna. De skjuter ihjäl dem och lägger liken i stora gravar som judarna själva får gräva, och så fyller de igen dem med grävskopor. Jag vet det därför... eh... därför att sonen till en bekant själv har skjutit ihjäl några judar. Men den som lämnar ut judarna nu blir inte straffad. Det blir säkert värre sen. Man måste akta sig för att ljuga för våra soldater." Du nickar åt henne och försöker skjuta igen dörren. Men hon hindrar dig, och tillägger: "Det är inte farligt att överlämna judarna nu. Det blir mycket värre sen." Du svarar henne: "Jaja, men här finns iallafall inga judar. Och jag håller med dig. Säg samma sak till de andra grannarna också." Så stänger du igen dörren.
 
Ilningar går genom din kropp, olustkänslorna väller över dig. Det känns i maggropen. Pulsen slår. Du blir kallsvettig och måste sätta dig ner. Du tänker febrilt. Judarna har du gömt väl i din lägenhet, men du inser att en nitisk soldat iallafall lätt kan hitta dem. Vad skall du göra? Skall du förråda dina vänner och rädda ditt eget skinn?? Vad skall du göra?
Du tänker på dina judiska vänner. De är tre personer, och du tycker om alla tre. Grete och Fritz. De har inte ens judiska namn. Och deras sju år gamla dotter Elsie, hon är så rar och trevlig. Kan du förråda dem? Vill du verkligen det? Du tvivlar inte på att nazisterna kommer att döda dem. Du har hört tillräckligt många vittnesmål om vad som väntar dem. Du har själv bevittnat några råa övergrepp, som du aldrig kan glömma. Vad skall du göra? Skall du ljuga för soldaterna? Skall du framhärda med att ljuga inför omvärlden? Skall du framhärda med att leva i skräck? Varför inte offra dina vänner, så att du själv får vara i fred?
 
Plötsligt ringer det på dörren igen. Det är en skarp och genomträngande signal. Du vet vem det är den här gången. Så snabbt det gick. Nu gäller det. Just nu. Skall du ljuga eller säga sanningen? Du vet att du måste öppna dörren med detsamma. Annars kanske de sparkar in den. De blir säkert misstänksamma. Kan du stå stadigt? Darrar dina händer? Bär sig rösten? Kan du svara lugnt och avspänt? Hjärtat dunkar iallafall. Men soldaterna är väl vana med att nästan alla människor är rädda för dem? Så; skall du ljuga nu? Rakt upp i ansiktet på en ung soldat?
 
Du öppnar dörren. Där står bara en soldat. Han ser inte alls farlig ut. Han ler ju faktiskt mot dig. Det är för att han känner igen dig. Han är ju son till en av dina bekanta. Och han är ensam. Han håller inget vapen riktat mot dig. Och det får dig att undra. Stämmer verkligen det bisarra ryktet om massgravar och grävskopor? Skulle den här mannen verkligen kunna döda den sjuårige Elsie, som är så kvick och levnadsglad? Och just när du tänker detta så framför den unge mannen den oundvikliga frågan till dig. Och samtidigt som han pratar så hör du att flera soldater kommer upp i trappan. Tänker de ta sig in hos dig med våld oavsett vad du säger? Och liksom i trance hör du hur den unge soldaten talar till dig:
"Finns det några judar här i din lägenhet? Ja... du vet det finns folkfiender... så vi måste ställa denna fråga. Jag beklagar, men det är nödvändigt. Finns det några judar i din lägenhet?"
 
Du lägger huvudet på sned och försöker le mot soldaten; så att du kanske slipper att svara honom; slipper ljuga honom rakt upp i ansiktet; slipper få problem med din egen tunga. Men han fortsätter att tala till dig; med stramare ansiktsmuskulatur, med eldigare röst, och till ackompanjemanget av ringsingnaler, knackningar, trampningar, och andra soldaters höjda röster och utrop:
 
"Vi frågar dig i Ledarens namn; för Tredje Rikets väl. Dessa befolkningselement är icke önskvärda i vårt fosterland. Heil Hitler! Har ni några judar här hos er? De måste isåfall överlämnas till oss nu genast, om ni vill undslippa bestraffning. Finns det några judar här?" Soldaten stirrar stint och hotfult in i dina ögon.
 
Vad skulle du ha svarat honom? Vad tror du? Vet du verkligen svaret på den frågan helt säkert? Skulle du ha ljugit för soldaten? Hade du vågat det, med tanke på att någon av dina grannar senare skulle kunna skvallra till nazisterna om dina underliga matinköp, okända röster från din lägenhet, rykten om din opålitlighet etc. Skulle du ha riskerat ditt eget liv genom att ljuga, för att försöka rädda tre judiska vänners liv?
 
Ingen skulle ha rätt att fälla en moralisk dom över dig ifall du hade gett efter för trycket. Det är tillåtet att vara rädd. Ingen moralisk princip kan förbjuda dig att vara skräckslagen. Ingen kan rätteligen klandra dig för att du handlar i panik och ångest, när du är utsatt för ett fasligt övervåld. Det skulle faktiskt ha varit en godtagbar ursäkt om ditt mod svek dig; om du kände av den där rejäla knuten i magen; om det svartnade för dina ögon; om du var rädd för att soldaterna skulle ta sig in i ditt hem iallafall, och kanske slå sönder dina käraste ägodelar; om du var övertygad om att de skulle misshandla dig om du inte föll till föga; eller ta ditt arbete ifrån dig; eller straffa dina släktingar; eller kanske skicka dig till ett av de där arbetslägren som det viskades om; eller om hopplösheten föll över dig; om det kändes lönlöst att ens försöka rädda några judar som snart likväl skulle upptäckas; eller om du bara stelnade av fasa varje gång som du hörde den nazistiska statsmaktens representanter skrika sina order till dig. Det skulle faktiskt ha varit "okej" att ge efter; ingen skulle ha någon rätt att klandra dig, om riskerna för ditt eget liv vore så uppenbara och överhängande.
[1]
 
Men vad riskerar Göran Persson?
 
Jag skall återkomma till den frågan; men först skall jag komma fram till en poäng som handlar om principers kontextuellt begränsade giltighetsområde, och dessutom skall vi bekanta oss med en djupare aspekt av ärlighetsprincipens objektiva innebörd. Och vi börjar med just den saken.
 
'Rätt' att ljuga!
Ja; det finns faktiskt en objektiv bemärkelse varmed vi om det givna exemplet kan konstatera att grundstommen i ärlighetsprincipen upprätthölls. Detta gäller trots att 'du' ljög för Hitlers hantlangare (om det nu var det alternativet som du trodde att du skulle välja). För det var absolut rätt av 'dig' att ljuga för de utkommenderade soldaterna.
Det var rätt av 'dig' att neka till att du hade några judar i din lägenhet, fast sanningen var raka motsatsen. Hur kan det komma sig? Hur kan det någonsin vara 'rätt' att bryta mot en hedersprincip? Hur kan det någonsin vara 'rätt' att bryta ärlighetsprincipen? Svaret är att det är det inte. Det är aldrig rätt att bryta en hedersprincip. MEN     det var inte heller vad som skedde här.
Det är nämligen så att ärlighetsprincipen är en personligt kognitiv princip, och inte bara en social norm. Att vara ärlig innebär i första hand att vara ärlig mot sig själv. Detta är både ett metafysiskt och ett kunskapsteoretiskt faktum. Det är inte möjligt för någon människa att vara ärlig (i ett rationell avseende) gentemot en annan människa, utan att först och främst vara ärlig mot sig själv. Och det är inte möjligt att vara ärlig mot sig själv utan att viljestyrt betrakta verkligheten. Att vara ärlig är i första hand viljan att identifiera fakta; att aktivt vilja producera den mentala produkt som är sanning. För begreppet sanning betyder just detta. Sanningsbegreppet konnoterar den mentala produkten av en korrekt identifikation av verklighetens fakta. Uppenbarligen är det väl så att man inte medvetet kan berätta för en annan person vad som är sanningen förrän man själv har fått klart för sig vad som verkligen är sant? Man måste alltså börja med att vara ärlig mot sig själv. (Och detta är ett faktum som bl.a. alla svenska universitetsanställda och alla journalister borde lära sig; att om man skall vara intellektuellt hederlig, så måste man bringa klarhet i det egna tankegodset innan man ger sig i kast med att kritisera andra människors tänkande.)
I vilket avseende var 'du' ärlig mot dig själv när 'du ljög för soldaten? Jo, 'du' höll fast vid din kunskap om fakta. Du ignorerade inte alla vittnesmål om nazisternas våld mot judar. Du ignorerade inte din insikt om judarnas mänskliga rättigheter. Du ignorerade inte faran. Du ignorerade inte det faktum att soldaten representerade en kriminell statsmakt. Du ignorerade inte det faktum att hans frågor till dig var oanständiga och integritetskränkande. Du ignorerade inte att han hotade dig, om och om igen. Du ignorerade inte principen att angreppsvåld motverkar förnuftet och att förnuftet är det goda. Du ignorerade ingen av dessa saker, och du höll också fast vid dina kunskaper om en stor mängd andra fakta som var relevanta i den specifika situationen. Därmed höll du fast vid sanningen. Därmed var du ärlig mot dig själv. Därmed höll du fast vid ärlighetsprincipens fundament även när du ljög för soldaten.
Är nu detta så märkligt?
Både i stort och smått fungerar praktiserandet av ärlighetens dygd så, att man måste använda sina egna sinnesorgan och sitt eget förnuft innan man kan säga ett sanningens ord till någon annan person. Ärlighetsprincipen innebär alltså i första hand att man måste vara ärlig mot sig själv. Så även när en person ljuger inför en våldsmarodör, så kan det innebära att ärlighetsprincipen upprätthålls. Utifrån denna insikt kan vi nu ställa frågan om en princip överhuvudtaget kan brytas utanför sitt objektiva giltighetsområde. Och med den frågeställningen når vi fram till den poäng som jag nämnde att jag skulle komma fram till.
Den olustiga historien ovan (som tyvärr på sätt och vis är en sann historia), tjänar till att belysa en viktig princip; nämligen principen att en princip inte alltid gäller in absurdum. Och i det angivna exemplet gäller det specifikt principen att man skall vara ärlig. Inte ens en sådan hedersprincip gäller hur som helst in absurdum; för under extremt hotfulla förhållanden kan det istället vara 'rätt' att ljuga.
 
Kontextuellt giltighetsområde
En objektiv princip är bildad i en absolut kontext; och som sådan är den endast giltig så länge den ursprungliga kontexten på något sätt är giltig. En princip och dess giltighet är alltså kontextberoende. Detta innebär att om ursprungskontexten faller, så blir principen ogiltig; och det säger sig själv att en ogiltig princip är man inte etiskt skyldig att följa. Det existerar ingen slavisk plikt. Det existerar inget naturligt "kategoriskt imperativ". Moralen är inte till för sin egen skull, utan endast för människans skull. Även etiska principer är kontextberoende. Inte heller de gäller automatiskt utanför sitt ursprungliga giltighetsområde. Och när en etisk princip inte gäller, i en speciell situation som man oförskyllt råkar befinna sig i, så kan man inte heller bryta den.
Tillåt mig att repetera: En giltig princip är endast giltig inom sitt specifika giltighetsområde. Och en ogiltig princip kan man inte bryta.
Det är med denna fullödiga insikt som vi nu säkert kan veta att det verkligen finns fall då det är 'rätt' att ljuga! Men vad är det, i generell bemärkelse, som kännetecknar sådana fall? Vad är det som gör att en hedersprincip kan bli ogiltig i ett särskilt sammanhang? Och låt oss nu bredda denna frågeställning till att inte bara gälla för ärlighetsprincipen; låt oss ställa denna fråga om alla möjliga etiska principer:
Vad är det för något; detta speciella något; detta specifika något; som resulterar i att nästan vilken som helst hedersprincip kan bli ogiltig i ett särskilt sammanhang?
Svaret är; tvång; dvs. angrepp eller hot om angrepp mot människolivet. Inga etiska principer har företräde framför en oskyldig människas rätt att existera. Den enda etiska princip som står hierarkiskt överordnad alla andra etiska principer, och som vi aldrig någonsin under några omständigheter får bryta, är respekten för människolivet per se. Dvs. alla oskyldiga människor äger till fullo livets rätt. Ingen person äger rätten att beröva en oskyldig människa livet.
Det som i ett enskilt fall avgör om det är rätt att tala sanning, eller ljuga (frånsett den eventuella möjligheten att tiga), är frågan om det finns angreppsvåld, eller hot om angreppsvåld med i sammanhanget, samt i relation till detta också frågan om vilka mänskliga värden det är som står på spel. Det yttersta värdet i en människas liv är det egna livet. Och den yttersta måttstocken för en objektiv etik är människolivet per se. En princip som har bildats för ändamålet att skydda mänskligt liv får inte under några omständigheter tillämpas i strid mot detta ändamål. Och ärlighetsprincipen är en av flera etiska principer som har bildats just för att skydda det mänskliga livet.
 
Det mänskliga livet är dessutom ett speciellt slags liv, eftersom människan är det rationella djuret. Hon har förnuftsförmåga och hon har fri vilja. Den enskilde människan är rationell om hon väljer att vara det; dvs. om hon väljer att bejaka sin förnuftskapacitet; väljer att använda förnuftet som det överlevnadsmedel det är. Att tänka eller inte tänka är ett grundläggande val, som alltid står öppet. Att vilja identifiera fakta, eller att inte vilja veta av fakta; det är därför den yttersta etiska frågan; det yttersta etiska valet. Och det är dessutom ett oundvikligt val. Vi föds och vi måste dö. Däremellan måste vi ständigt välja, just mellan fortsatt liv eller död; mellan faktaorientering eller självförvållad blindhet. Och valet att fokusera på fakta är därför samtidigt det yttersta etiska valet, det yttersta kunskapsteoretiska valet, samt det yttersta existensiella valet. Och det goda alternativet är viljan att identifiera fakta. Ärlighetsprincipen har därför en oinskränkt räckvidd inför en själv, medan dess giltighetsområde är begränsat utåt gentemot angreppsvåldet, antiförnuftets knytnävar, livshatarnas domän.
 
Ärlighetsprincipen är i hela sin vidd sådan:
En individ skall självständigt orientera sig i verkligheten och inte heller försöka vilseleda andra oskyldiga människor.
Syftet med denna princip är detta:
En ärlig individ kan leva i enlighet med fakta och främja sitt livs fortlevnad, samt fylla dess innehåll med mening. Detta inkluderar även att en ärlig individ socialt kan gynna andra individer, och själv gynnas av deras ärliga informativa och fysiska beteende.
Gränsen för ärlighetsprincipens giltighetsområde är denna:
En ärlig individ behöver inte tala sanning om han drabbas av angreppsvåld eller hot om angreppsvåld, ifall ett sanningssägande i en sådan situation skulle kunna medföra en fara för någon människas liv, hälsa, välfärd, lycka eller något annat livsbejakande värde, som vid namn nämnas kan.
Vi vet nu att en etisk hedersprincip är underordnad respekten för det mänskliga livet. Detta gäller analogt för alla andra etiska principer. Och nu skall vi fokusera på en annan sådan princip. Det handlar om en rättsprincip av strikt juridisk karaktär. Det gäller den goda principen att lagar inte skall instiftas och verka retroaktivt. Retroaktiv lagstiftning är med all rätt förbjuden i en rättsstat, och svenska politiker försöker lyckligtvis i regel att leva upp till det. [2] Men många av dem har inte insett att även denna princip har ett begränsat giltighetsområde.
 
Preskriptionsfrågan
En aktuell politisk fråga handlar om Sverige idag bör fungera som en tillflyktsort för nazistiska brottslingar pga. den svenska preskriptionslagstiftningen. Problemet som har diskuterats, är att om Sverige skall avskaffa preskriptionslagstiftningen, eller delar av den, så måste det ske retroaktivt om man skall kunna komma åt nämnda brottslingar.
 
Låt oss nu se vad en svensk partiledare nyligen har yttrat om denna sak. Så här skrev han i ett mejl som man kan prenumerera på:
 
"Göran Persson har i ett brev till Simon Wiesenthal-centret gjort klart att Sverige som rättsstat inte kan upphäva preskription retroaktivt, även om det handlar om nazistförbrytare. För detta har han kritiserats.
Jag anser att Perssons besked var det enda möjliga. Men det är ändå rätt åt honom att han får kritik, för varför skulle han från första början ge ett lillfinger åt tanken att retroaktiv lagstiftning var möjlig?
Göran Perssons initiativ till projektet 'Levande historia' var utmärkt och han förtjänar allt det beröm han fått. Men i frågan om retroaktiv lagstiftning lät han önskan att vara till lags fördunkla omdömet. Hans justitieminister har vänligt men bestämt talat om för honom vad som gäller."
[3]
 
Mannen som skrev detta, Folkpartiets ledare Lars Leijonborg, är egentligen i behov av mycket mera kritik på denna punkt än någonsin Göran Persson. För statsministern har i denna fråga åtminstone hjärtat på rätta stället, även om hans förnuft inte har räckt till ännu. (Lars Leijonborg har förövrigt helt rätt i att Göran Perssons projektiniativ "var utmärkt".) Men nu till sakens kärna.
 
Som jag så tydligt förklarade och exemplifierade ovan, så är principer endast giltiga inom det område där de tjänar det ändamål som de är bildade för att gagna. Vilken princip är det så som Lars Leijonborg, Göran Persson och de övriga svenska politikerna här brottas med? Och var går gränserna för denna princips objektiva giltighetsområde? Och i vilket syfte har denna princip bildats?
 
Principen ifråga är denna:
Nyinstiftade lagar skall inte verka retroaktivt.
Syftet med denna princip är detta:
En laglydig person skall kunna överblicka och förutse konsekvenserna av sina lagliga handlingar, och därför får statsmakten inte bestraffa en laglydig person i efterhand för dennes laglydiga beteende.
Gränserna för giltighetsområdet till den icke-retroaktiva lagstiftningens princip utgörs av denna betydligt mer allmänna princip:
En kriminell person skall inte gynnas av rättsprinciper som finns till för en laglydig persons skydd, ifall dessa principer kan tillämpas diversifierat utan att åsamka en laglydig person någon skada.
Jag utgår från att läsaren härmed åtminstone rudimentärt har förstått ovannämnda allmänna princip, som både sätter gränsen och fastställer gränsdragningen för giltighetsområdet till den icke-retroaktiva lagstiftningens princip. Kärnpunkten kan förtydligas med en enkel konkretisering.
 
Föreställ dig en galning som planerar att mörda en människa. I ett särskilt extremt fall skulle det kunna röra sig om en person som spekulerar i att kunna hålla sig undan rättväsendets uppmärksamhet i tjugofem långa år. Och efter alla dessa år skulle galningen kunna uppnå vissa materiella fördelar, även om han skulle kunna bli avslöjad så som varande en mördare. Föreställ dig vidare att galningen begår det planerade mordet. Och föreställ dig att tjugofem år passerar utan att han döms för mordet. Föreställ dig att han därefter begår handlingar som medför att människor inser att han är en mördare. Och föreställ dig slutligen att han får åtnjuta den straffrihet som preskriptionslagstiftningen ger honom. Kan du se det minsta lilla moraliskt-rättsliga motiv för att statsmakten medvetet skall låta en cynisk mördare gå fri?
Nej: Det har aldrig funnits någon objektiv rättsgrund för att införa den nu gällande preskriptionstiden för bestraffning av mord. Ett mord är ett mord. Det får aldrig tolereras. Och eftersom den gällande preskriptionslagstiftningen var rättsvidrig då den infördes, så kan det inte sedan vara rättsvidrigt att avskaffa den retroaktivt. Principen att man inte skall låta lagar verka retroaktivt är begränsat till det giltighetsområde som rör laglydig verksamhet. Det är endast den laglydiga människans spekulationsförmåga, liv och egendom, som förbudet mot retroaktiv lagstiftning rätteligen skall skydda. Detta beror på att principen att livet är heligt och att mord därför måste bestraffas, är hierarkiskt överordnad principen mot retroaktiv lagstiftning. Alla etiska principer är underordnad principen att människolivet skall respekteras. Jag vill nu spika in den här poängen med sjutumsspik, så därför skall vi begrunda ett konkret exempel till.
 
2011
Vi närmar oss år 2011. Den 1 mars det året preskriberas (enligt gällande lagstiftning) ett mord som ägde rum i Stockholms innerstad. Det var ett mord som chockerade oss alla, och som blev upphov till massmediala spekulationer om orsak och motiv. Brottet är fortfarande olöst och det kommer det troligen att förbli fram till dess att det preskriberas. Och då kan någonting riktigt motbjudande inträffa.
En person     måhända rentav en "huvudmisstänkt" sådan     kan erkänna mordet. Han kan få betalt för att framträda i TV. Där kan han sitta och hånflina mot tittarna. Han kan tjäna pengar på att sälja sin historia till dagstidningar och veckotidningar, samt till något förlag. (En sidosak här är att även de personer som köper hans bok, eller betalar honom för intervjutid etc. begår en omoralisk handling.) Och det kan bli ännu värre. Det kan poppa upp tio galningar till som 'erkänner' mordet. Ingen av dem riskerar att bli granskade av statsmakten och eventuellt bli åtalade för mord. Inte ens om någon av dem skulle framlägga bindande teknisk bevisning mot sig själv eller dylikt.
Och detta är helt enkelt inte klokt! Det finns inte ett enda vettigt argument att anföra till stöd för denna lagstiftning. Ett mord är ett mord. Det får bara inte preskiberas, om vi vill leva i en rättsstat.
Låt gå att utredningar måste läggas ned i brist på bevis, eller att de måste upphöra pga. bristande spaningsresurser etc.; men det kan aldrig vara rätt att medvetet låta en mördare få förbli ostraffad; det kan aldrig vara rätt att ge en mördare lagens hela skydd.
Den svenska lagens mördarskydd bygger inte på någon objektiv rättsprincip. Den bygger däremot på en bristande respekt för mänskligt liv. Den svenska lagens mördarskydd bygger på medlidande med en mördare och på dito förakt gentemot ett oskyldigt offer.
Och det enda 'försvar' som kan uppbådas för de politiker som anser att denna lagstiftnings verkningar inte får ändras, genom retroaktiv lagstiftning, är att de ursäktas något av det faktum att de är saligt förvirrade. Men deras förvirring är inte något att hurra för, och i den grad deras förvirring är självförvållad, genom medveten ignorans, så är den oursäktlig. Att driva en rättsprincip ut ur sitt giltighetsområde, in i det absurda, och långt bortom det anständiga, är inte vettigt.
 
Risker och önskemål
När det gäller de civila individer som inte hela tiden orkade stå emot den nazistiska övermakten i Tyskland, så har vi inte rätt att klandra dem. Vi vet varför många personer inte vågade ljuga för soldaterna, Gestapofolket och SS-männen. Vi vet vilka enorma risker som förelåg gentemot deras liv. Men vad riskerar Göran Persson? På sin höjd riskerar han en kortsiktig prestigeförlust, ett inrikespolitiskt käbbel, samt kanske lite borgerligt motstånd; men inget mer. Och vad är det att vara rädd för? Vad är det att bry sig om? Är inte respekten för människoliv värd mera än en förvirrad prestigejakt?
Göran Perssons "önskan" råkar för en gångs skull vara helt rätt. Det är den socialdemokratiske justitieministern, samt Folkpartiets ledare, som råkar ha helt fel i denna fråga. Och eftersom statsministern själv inte är kapabel att begripa varför hans egen "önskan" denna gång råkar vara rätt, så är den politiska förvirringen i denna fråga total.
Min personliga och alldeles fromma "önskan" går nu ut på att någon politiker (och då inkluderar jag även sådana reaktionärer som Alf Svensson och Gudrun Schyman) gitter läsa denna debattsida, och på så sätt kan bibringas lite sans och vett. Bödlarna från Förintelsen bör inte få en fristad i Sverige, lika lite som i något annat civiliserat land. Det skulle definitivt gagna mänskligt
liv och lycka om en genuin rättsprincip     att mord skall bestraffas     fick gå före en absurd principförvrängning.
 

[1] Det är en av den rationella etikens grundprinciper som tillämpas här; nämligen principen att alla etikens andra principer, i första hand måste utgå från normala (eller vad som borde vara normala), vardagliga förhållanden. En människa som utsätts för grymheter kan inte etiskt ställas till svars för sina handlingar.
Mer om detta kan man läsa i Ayn Rands essä Nödens etik, som finns översatt till svenska i en bra skriftserie. Se Objektivistisk $kriftserie nr 27. Här behandlar hon normalitetsprincipen (min ad hoc benämning) i hela sin vidd. Och hon avvisar i vanlig ordning den etik     altruismen     vars företrädare jämt och ständigt bryter mot normalitetsprincipen.
Mer relevant läsning om denna princip, applicerad just på några av de fasligaste händelserna i Nazisternas välde, finns på sidan 246 i pocketutgåvan av Leonard Peikoffs bok The Ominous Parrallells. NAL Penguin Inc. New York. 1983. ISBN 0-451-62560-9.
 
[2] Trots detta har lag efter lag införts med retroaktiv verkan i Sverige. Och det gäller lagar som har drabbat oskyldiga och laglydiga individer. I artikeln har jag låtit bli att beröra denna sak (som är en rättsröta i sig), därför att mitt huvudsyfte inte är att ironisera, eller bara klandra. Mitt huvudsyfte är att didaktiskt förklara, för var och en som vill begripa. Och även svenska politiker är (om möjligt) välkomna att öppna sina ögon. Etik är förövrigt ett viktigare filosofiskt ämne än politik, för praktisk politik är bara en konsekvens av etiska principer omsatta i ett samhälleligt engagemang.
 
[3] E-liberalen Nr. 10 år 2000. Tisdagen den 18 juli. Från partiledaren Lars Leijonborg.
 
 

$ $ $

 
 
Some reactions
The Swedish prime minister at the time, Göran Persson, answered through a middle man politely on this article. But nothing more happened at that time. Some years later, though, the Swedish legislation was changed in the direction I had recommended.
 
 


Toppen       Startsidan       Debattartiklarna



  debattsidan.com är
yttrandefrihetsfundamentalistisk.
 
Yttrandefriheten förbättrar
samhällets hälsa därför
att den skyddar individens
alla andra rättigheter.
Surfning till senaste debattartikeln
7/11-1999     8/12-2001

981