19 december 1999
debattsidan.com
Av Filip Björner
Läs även mina tidigare artiklar
|
19 december 1999 |
debattsidan.com Av Filip Björner Läs även mina tidigare artiklar |
|
|
Gud existerar inte
Hur kan det vara... ...möjligt att på allvar, och med fullständig visshet, hävda något sådant som att Gud inte existerar? Är det verkligen möjligt att veta detta absolut säkert? Är det inte så att detta bara är en fråga om tro? Det är ju vad agnostikerna hävdar. De menar att alla frågor om gudsbegreppets sanna natur ligger utanför kunskapens domän. I denna vilsna tro, har agnostikerna fullständigt missat poängen, för det är inte alls så att gudsbegreppets sanna identitet ligger utanför kunskapens domän. Istället är det som så att icke-entiteten Gud ligger 'utanför' existensens domän. Gud är ingenting alls, och om den saken kan man alltså ha en hundraprocentigt säker kunskap. Jojomen, så är det, och vi som är äkta ateister, vi vet detta. Agnosticism är en variant av skepticism. Skepticism är den kunskapsteori vars innehavare godtyckligt tvivlar på allting (eller i alla fall på det mesta). Skepticister har ofta svårt att inse att deras kunskapsteori är besläktad med dogmatism. Dogmatism är den kunskapsteori vars innehavare godtyckligt tror på saker och ting (eller på det mesta som de får för sig, eller som de blir itutade). Den gemensamma nämnaren i dessa två kunskapsteorier är därför godtycklighet. En objektiv kunskapsteori baserar sig istället på säkerställda faktaobservationer. Den bejakar därför existensen av en viss mängd absolut säker kunskap. En objektiv kunskapsteori tillåter också, att dess innehavare (förutom den stora mängden av de hundraprocentigt säkerställda kunskaperna), får hålla sig med en del funderingar, som baseras på tro respektive tvivel. Men för att det skall vara objektivt att tro på någonting, eller att tvivla på någonting, så krävs det att tron eller tvivlet ifråga är sakligt grundat. Skillnaden är inte så svår att begripa: Om min meriterade läkare mäter mitt blodtryck och konstaterar att det är bra, så har jag ett sakligt skäl att tro på hennes ord, nämligen hennes kompetens, hennes ansvar och hennes erfarenhet. Om jag träffar en person som hävdar att det finns gröna marsvarelser som just nu kommer att erövra jorden, så har jag ett sakligt skäl att tvivla på det, nämligen all den integrerade kunskap som jag har i ämnena astronomi, biokemi, biologi, filosofi, fysik och geologi. Mina sakskäl är här kontextuellt säkerställda, och jag kan alltså tillåta mig att tvivla eller tro på det ena eller det andra, utan att jag någonsin behöver ty mig till sådana grumliga kunskapsteorier som dogmatism eller skepticism. Fast, i själva verket är min kunskap om astronomi m.m. så gedigen, att jag egentligen inte kan tvivla på existensen av invaderande marsbor. Jag vet ju faktiskt att ett sådant scenario är en omöjlighet. Men när jag var bara fem år gammal, då visste jag det inte. Mina dåvarande kunskaper räckte inte riktigt till för att bilda en säker kunskap om den saken, men de dåvarande kunskaperna dög åtminstone till för att jag sakligt kunde tvivla på sådant struntprat. I exemplet med mätningen av blodtrycket, är det dock rimligt att även med min vuxna kunskap använda ordet tro; för det kan ju i sällsynta fall inträffa att en duktig läkare läser fel, eller att ett mätinstrument råkar krångla etc. Man får alltså lov att både tro och tvivla på saker och ting, om man gör det utifrån fakta, samt i enlighet med fakta. Saklighet är en dygd, medan godtyckliga kunskapsteorier är av ondo; de är nämligen själsligt [1] osunda. Det finns inte heller någon anledning att förvåna sig över att innehavarna av de godtyckliga kunskapsteorierna ofta tyr sig till varandras bräckliga tankepositioner. För att skepticister skall kunna fasthålla sitt grundläggande tvivel, så måste de ju godtyckligt tro att absolut säker kunskap är omöjlig. För att dogmatiker skall kunna hålla fast vid sin grundläggande tro, så måste de ju godtyckligt tvivla på att absolut säker kunskap är möjlig. Det enda 'säkra' i deras gemensamma mentala tillvaro, är sålunda deras godtycklighet. Och detta är förklaringen till varför agnostiker är så hjärtans överens med kristna, muslimer, judar och andra religiöst troende personer, om att man inte med säkerhet kan veta ifall Gud faktiskt existerar eller inte. Guds existens, hävdar en del agnostiker, är endast en fråga om sannolikheter (att godtyckligt tvivla eller tro på, i enlighet med den enskilde agnostikerns nyckfulla känslor). Eftersom detta påstående är så vanligt bland agnostikerna, så skall jag nu polemisera lite med deras teori, innan jag på allvar framför mitt eget huvudargument. Sannolikheten för att Gud är ett tankefoster är 1 (vilket inom den statistiska terminologin motsvaras av 100% inom procenträkningen). Sannolikheten för att gudsbegreppet har någon referent i verkligheten är noll. Detta är själva utgångspunkten. Låt oss nu se om vi kan beräkna oddsen för Guds existens, utifrån dessa parametrar. Vi singlar slant om saken. Ifall myntets kronsida kommer upp, så existerar inte Gud. Ifall klavesidan kommer upp, så är gudsbegreppet ett tankefoster. Ifall myntet hamnar på högkant eller försvinner i en brunn el. dyl., så existerar inte Gud. Men ifall myntet stannar kvar i luften framför våra ögon, och hänger kvar där i evigheters evigheter, utan att myntet påverkas av tyngdkraften, utan att det nuddas av någon annan materiell substans än jordens normala luft, då kan vi utgå från möjligheten av att Gud existerar. Till verket: Jag slänger upp en enkrona i luften. Den landar snabbt på mitt spärrvaktsbord (i den tunnelbanestation där jag för tillfället sitter och stämplar biljetter), och jag kan tydligt se att kronsidan vänder uppåt. Sannolikheten att Gud existerar är alltså i det första försöket endast noll. Jag singlar med slanten igen, och kronsidan kommer nu upp på nytt. Så, även i det här försöket visar utfallet att Gud inte existerar. Men, jag ger inte upp. Nu slänger jag enkronan upp mot taket i spärrkuren. Den ramlar ner på golvet och trillar sedan iväg en liten bit på golvets yta. Pengens metall blänker i ljuset från taklampan och det visar sig att den sida som skiner mot mig återigen är kronsidan. Alltså gäller även i detta fall av fallande myntprov, att Gud inte existerar. Jag försöker nu en fjärde gång. Pengen virvlar runt i luften och jag fångar in den i näven. När jag öppnar handen och tittar på enkronan som ligger där, så ser jag att denna gång blev det klave. Alltså är gudsbegreppet ett tankefoster. Nu är det dags att summera. Noga lägger vi ihop det strikt vetenskapligt framtagna statistikunderlaget. Vi utförde provet fyra gånger. Alltså har vi fått fram fyra räknevärden. Dessa skall vi nu lägga ihop med varandra och därefter skall vi dela summan på fyra. Först tar vi additionen: 0 + 0 + 0 + 0 = 0. Nu genomför vi också divisionen: 0 : 4 = 0. (Jag får väl passa på att be de matematiskt begåvade läsarna om ursäkt, som säkert anser att en sådan division är meningslös, och som därför rentav hävdar att den är matematiskt otillåten.) Alltså är sannolikheten för Guds existens lika med noll. Lite skämtsamt kan vi väl kalla denna fallhantering för the fallacy of zero. Jag råkar veta att en av sannolikhetskalkylens två viktigaste fäder inte skulle ha hållit med mig om innehållet i denna kalkyl. Han skulle nog ha gått i taket över att jag lät självaste Gud trilla bort med enkronan på golvet. Och jag vet att denne 1600-talstänkare var ett matematiksnille, och det är ju inte jag. Men jag håller mig med en betydligt bättre filosofi än vad han gjorde, och däri ligger den egentliga skillnaden mellan våra beräkningar. Räknekonsten är ju bara ett vetenskapligt hjälpmedel. Det är i själva verket med filosofins hjälp, och alltså med de filosofiska premissernas hjälp, som vi kan 'räkna' ut att Gud inte existerar. Slutsatsen att Gud inte finns, är ett resultat av en logisk slutledning, som vi kan illustrera med hjälp av en aristotelisk syllogism. En syllogism är ingenting annat än en formalistisk uppställning av vår vanliga tankemetodik, dvs. av en enkel deduktion utifrån två premisser. I denna tappning "bevisar" vi Guds icke-existens på följande sätt:
För att vara riktigt petnoga, bör jag påpeka att inte heller innehållet i denna syllogism i egentlig mening "bevisar" att Gud inte existerar, eftersom all bevisföring alltid innebär att hänvisa till existensen. Vi kan inte bevisa Guds icke-existens, eftersom det är meningslöst att försöka motbevisa icke-existensen av ingenting. Och likväl har vi lyckats påvisa att begreppet Gud saknar referenter bland verklighetens fakta. Vad vi har åstadkommit är därför någonting som är ännu bättre, samt mer grundläggande, än vanlig bevisföring. Vi har påvisat ogiltigheten i gudsbegreppets relevans. Vi har ogiltigförklarat icke-entiteten Gud, inom existensens ram. Att existensen existerar, vet vi. Det är en axiomatisk kunskap som vi, i Ayn Rands fotspår, själva är kapabla att inducera oss fram till. Genom att vi har identifierat några existenter (det rör sig om en gigantisk mängd, som vi har erfarit i våra liv), och deras natur, har vi erhållit en giltig grund för att validera en fundamental aspekt på alla existenters natur. Vi har insett att existens är identitet, att en sak är vad den är, samt att en vilken som helst existerande entitet därför alltid är begränsad. Detta är ett faktum, som utgör den första premissen i vår syllogism. Denna premiss har i filosofins historia giltigförklarats av filosofer som t.ex. Aristoteles och Ayn Rand. Men vi är själva kapabla att giltigpåvisa den. Vi kan fokusera på ett vilket som helst faktum, en fysisk entitet som en stol, en fysisk entitet som en skärmbild, en måttenhet som tidsmåttet en vecka, en mental enhet som en tanke, eller på någonting helt annat. Om vad som helst som existerar, kan vi notera att det är begränsat, i sin fysiska utsträckning eller i någon annan forms storlek, i rummet, liksom i tiden (som endast är ett mått på relaterade rörelsemängder). Därmed har vi säkerställt den första premissen, så som varande ett universellt faktum. Den andra premissen erhåller vi genom att studera Bibeln, eller Koranen, eller någon liknande religiös dogmbildande källa. Vi kan t.ex. lyssna på en prästs predikan och upptäcka att hon förutsätter en högre makt, en entitet med obegränsad makt, en entitet med obegränsad vilja, en entitet med obegränsat medvetande etc. Gudsbegreppet är alltså en idé om en oändlig existent. [2] Nu kommer vi till slutsatsen. Allt som existerar är begränsat och därför existerar inte Gud. Visst är detta en objektiv kunskap, som vi nu har en fullständig visshet om. Eftersom det bara finns en enda verklighet Vad medför så denna insikt? Ja, ett och annat medför den ju. Läsaren kan själv grunda vidare på den saken. Vad innebär det vidare, att vi nu vet att Gud inte existerar? Hur många andra slutsatser ligger implicit i denna vår hundraprocentigt säkerställda kunskap? Jag för min del lär nog återkomma till denna fråga i några av mina framtida webbartiklar. En sak kan jag iallafall garantera. Om människor väljer att tro på Gud, eller tvivla på vad man bör tro, eller dessbättre; väljer att förkasta godtyckligheten och kommer fram till en klar insikt om att Gud inte existerar - det har sin betydelse för människors förmåga att producera sin egen lycka och att ta vara på sina egna liv, här i vårt enda verkliga och jordiska paradis. Tilläggstext Ovanstående text webbpublicerades den 19 december 1999 och denna tilläggstext tillades den 3 januari året därpå. Däremellan hade en god vän till mig (som inte är objektivist), kommenterat innehållet i syllogismen. Han menade att eftersom Gud inte var en entitet, så kanske Gud istället kunde existera som en slags icke-entitet. Denna invändning fick mig att inse att jag kanske borde ha presenterat syllogismens innehåll med en mer tydligt fundamental ordalydelse. Den första premissen kunde ha skrivits så här: "Alla existenter är begränsade." Och slutledningen skulle då ha blivit så här: "Gud är en icke-existent." Detta gör ju saken så tydlig som den någonsin kan bli. Likväl känner jag inte för att ändra i syllogismen, som får kvarstå så som jag först skrev den. Det objektiva innehållet i den förblir ju detsamma. Jag väljer alltså att låta texten kvarstå oförändrat, men med detta texttillägg. Det är nämligen så att ordalydelsen i den ursprungliga syllogismen stämmer helt och hållet överens med det objektiva entitetsbegreppets natur. Med det objektiva begreppet "entitet" menas existensens primära (och absolut absoluta), existenter. En entitet är någonting (vadhelst), som har en reell existens i och med sig själv. Det är entiteter som utgör existensens alla möjliga primärbeståndsdelar. Det är entiteter som rör på sig och som orsakar handlingar och konsekvenser. En entitet integrerar dessutom summan av sina egna attribut, vilka inte kan existera separata ifrån den entitet de ingår i. (Att vi mentalt kan särskilja ett attribut ifrån en entitet är en annan femma. Ett attribut kan nämligen inte existensiellt separeras ifrån en entitet. Exempelvis kan inte en blå boll existera med blåheten separerad ifrån rundheten. Ett tänkande medvetande kan inte heller existera med tanken separerad ifrån medvetandets begränsade fokuseringskapacitet. Ett bord eller en penna kan inte existera separerad ifrån sin egen utsträckning. Etc.) Absolut allting som existerar är sålunda entiteter, eller aspekter på entiteter, som t.ex. deras rörelser, deras inbördes relationer m.m. Utifrån denna kunskap är det uppenbart att en Gud [1] Liksom Ayn Rand alltid gjorde, använder också jag ordet "själ" som en slags synonym till ordet "medvetande". Vi objektivister är ju inga materialister, och religiösa människor har inget monopol på att hålla goda saker för heliga. [2] Detta gäller mest uppenbart för de olika monoteistiska gudsbegreppen. Jag kan dock påvisa att det också alltid gäller för panteistiska, deistiska och mer primitiva gudsbegrepp. Det gäller även för buddhisternas Gud, fast många buddhister själva ofta förnekar att de har någon Gud. (Även buddhismen är en religion, och inte "bara" en filosofi, vilket många buddhister hävdar. Dessutom innehåller alla former av buddhism ett gudsbegrepp. Detta skall jag bevisa, som ett inslag i en annan webbartikel. Jag planerar nämligen att skriva en trilogi av webbartiklar, med den gemensamma rubriken "Marxismen är en religion!", och i den första av dessa tre debattartiklar kommer jag bl.a. att visa att den buddhistiska religionen är en religion, och alltså inte bara en filosofi vilket dess anhängare ibland påstår, samt att buddhismen har en Gud.) |
|