|
|
Berätta hela sanningen
Svenska Kullagerfabriken (SKF) har...
...många
synder att gottgöra. Det förflutna gör sig nämligen
påmint dessa dagar, både genom nya böcker med
avslöjande faktaredovisningar om hur svenska män frivilligt
deltog i nazisternas arméer och människoutrotningsläger,
samt genom skriverier i internationella
tidningar om ett stämningshot mot SKF från ukrainska
krigsfångar. En påminnelse får vi även genom en
aldrig så liten konferens i vårt lands huvudstad som handlar
om det mest fruktansvärda inslaget i Nazitysklands historia,
nämligen Förintelsen.
De internationella kändispolitikerna Blair och Clinton har insett
att deras närvaro vid den svenskarrangerade konferensen inte
nödvändigtvis kommer att ge dem några politiska
pluspoäng, och därför har de valt att stanna hemma,
eller åtminstone sett till att de befinner sig någon annanstans
än just i Stockholm. Den kängan kanske en viss Persson
eller rent av Sverige och den gamla svenska
politiken förtjänar, men det
är likväl synd, eftersom det fortfarande är en rejäl
skamfläck i Europas 1900-talshistoria som behöver belysas med
det kraftigaste strålkastarljus som vi kan uppbåda.
Jag håller med en av konferensdeltagarna, Lena
Posner-Körösi, ordförande i Judiska församlingen i
Stockholm, som i helgtidningen avisen den 22 januari skrev att: "Det
är viktigt att alla stenar vänds för att vi därefter ska
kunna blicka framåt." Och bland de frågor som måste
ventileras nämner hon frågan om "vilka åtgärder som
ska vidtas mot de svenskar som tog värvning i Hitlers armé." Men den
viktigaste frågan i sammanhanget har hon, liksom de flesta andra
bedömare missat.
Den viktigaste frågan är att reda ut
alla fakta kring hur omoralisk den svenska Riksdagens politik egentligen var
under Andra Världskriget. Alltså: var en hel del av vårt
lands ledande politiker, statsmän, företagsledare och
fackföreningsledare i maskopi med Nazityskland? Var målet med den
svenska allianslösheten att satsa på den vinnande parten i
Europas mitt, oavsett utgången av kriget, och oavsett hur omoralisk
den vinnande parten än kunde tänkas vara? Struntade Sveriges
ledande politiker i människors liv, och understödde de tidvis
Nazityskland genom att industriellt underhålla Hitlers krigsmaskin?
Detta är kärnfrågan. Det är den viktigaste enskilda
fråga som vi kan ställa, om vi överhuvudtaget skall få
lov att tala om Sverige och Förintelsen i samma andetag. Och i denna
frågeställning är SKF:s kullager-industriella
förehavanden under kriget en av de saker som vi måste titta noga
på.
Jag har skrivit om den här saken förut. Den följande
debattartikeln har faktiskt publicerats en gång tidigare, inför
en liten men kvalitativt god läsekrets, i tidskriften
Nattväktaren
(årgång 2, nr. 7-8). Ursprungligen skrevs den dock som ett
kolumntextförslag till en svensk dagstidning, men där blev den
refuserad av en kräsen chefredaktör. Då, när texten
för första gången skrevs, var den rykande aktuell. Idag
är den tyvärr i huvudsak fortfarande det;
| |
| |
Det
följande är en återgivning av en äldre
artikel:
...om detta
må ni
OCKSÅ berätta...
Visst är det fortfarande angeläget att
informera om nazisternas grymheter, vilket Riksdagen framhärdar med,
men om det skall vara till någon vägledande nytta för
framtida generationer måste vi också berätta om det svenska
medlöperiet. Vi måste berätta om hur den svenska statsmakten
under de första krigsåren 1940-1943 aktivt agerade som en av
Nazitysklands främsta och viktigaste bundsförvanter.
Och vi måste en gång för alla ta livet
av myten om att Sverige någonsin har förhållit sig
försvarspolitiskt och utrikespolitiskt "neutralt". Att tvätta hela
den smutsiga byken är förvisso ett mycket stort projekt, så
låt oss därför genast börja med att skönja
några få av de faktabitar som måste lyftas fram i ljuset.
Hur många svenska skolbarn (eller vuxna för
den delen), känner idag till att ett av de viktigaste målen i den
norska motståndskampen var att spränga Volvo och SKF i luften?
Mitt i hjärtat av Oslo och inte alls långt ifrån Stortinget,
i Kongens gate, låg Volvo och SKF:s lokaler.
Man tillverkade slitstarka kullager till det nazistiska krigsmaskineriet,
men det satte åtta man i den norska motståndsgruppen SL/Aks
delvis stopp för när de sprängde sönder lokalerna den
27 november 1944. Det var en
rejäl smäll. Flera våningsplan förstördes
tillsammans med 50 ton kullager och därmed oskadliggjordes en viktig
del i den svenska statsmaktens pronazistiska stöd.
Men vem har inte hört talas om den svenska soppan som
tilldelades de nödställda norska flyktingarna, de vita bussarna
som räddade judar och Raoul Wallenbergs (1912–?) hjältemodiga
insatser i Ungern? Detta är nationalsagan vari man har försett
vargen med en röd luva, för soppan utskänktes
främst av Röda Korset och utav enskilda frivilliga utan statens
stöd, de vita bussarna räddade i första
hand skandinaver och
deras administratörer fick ändå ofta bråka med svenska
myndigheter och Raoul Wallenberg var en duktig CIA-agent som ofta
kämpade mot den svenska statsmakten och som sedan övergavs av den
blodsbesudlade utrikesministern Östen Undén (1886– 1974). Den
sistnämnde farbrorn, som gav sitt namn till Sveriges efterkrigstida
utrikespolitik (Undénlinjen), var ingen snäll gubbe. Det var inte
för intet som han var en hatad man i de exilbaltiska kretsar där
man höll reda på vem som hade blodsbesudlat sina själar.
Hur många skolbarn känner till de viktiga nyanserna idag och hur
många av dem vet att unga norska män upprepade gånger
tillfångatogs av svenska staten och utlämnades till den
nazistiska ockupationsmakten i Norge? Flera av dessa unga
motståndsmän gjorde nya flyktförsök och lyckades ta
sig till Narvik för att slåss tillsammans med några
hederliga norrmän och engelsmän. Senare i livet blev en av dem
chef för den norska motsvarigheten till SÄPO och i hans memoarer
kan man läsa om den svenska nazistvänliga statsmakten.
Hur många skolbarn vet idag att Sven Stolpe (1905-1996)
år 1940 fick alla sina antinazistiska artiklar i retur av
Stockholms-Tidningens nazistvänliga redaktion? De publicerade annat av
honom, men inte hans antinazistiska artiklar. Han fick inte publicerad en
enda antinazistisk artikel i någon av stockholmstidningarna, men det
gick åtminstone för sig i Karlstadstidningen och några
få andra lokaltidningar. En man som Ivar Harrie (1899-1973), som var
chefredaktör för Expressen 1944-1959, blev mäkta
förvånad när han i samlad klump fick se en del av Stolpes
antinazistiska artiklar efter kriget.
Alla har väl hört talas om Engelbrektsdivisionen, som numera
utmålas som en enskild fadäs och skamfläck? Men hur
många svenska skolbarn vet att hamnarbetarna i Luleå jobbade
treskift för att forsla ut stål till krigsmakten i Nazityskland?
Hur många vet att Nazityskland under åren 1940-1943
förbrukade ca. 70 miljoner ton järnmalm och att ca. 20
miljoner ton av dessa importerades ifrån Sverige? Den
delen av den svenska järnmalmen som hade låg fosforhalt
bedömdes av nazisterna som oersättlig ("nicht ersetzbar") för
framställningen av högkvalitativt stål. Engelbrektsdivisionens
transitering var i jämförelse med den
svenska stålexporten av nästan noll och intet värde för
Nazitysklands krigsmakt. Det ihållande stödet till Nazityskland
skulle faktiskt ha varit omöjligt om en smula äkta svensk
motståndskamp hade kommit till stånd. Det är
därför en skam att inte Luleås hamn sprängdes i luften.
Hur många svenska skolbarn vet att den svenske kungen Gustav V
(1858-1950, kung; 1907-1950) fortfarande citeras som en föredömlig
statsman bland de norska gammelnazisterna, eftersom de gillar hans
fjäskande brev till Adolf Hitler (1889-1945)? Och hur många
skolbarn vet att de svenska socialdemokraterna hade ensam majoritet i
riksdagen under hela kriget, samt att det var socialdemokrater av
hederligare kaliber som ledde Norge och Danmark med i den
antitotalitära NATO-alliansen år 1949?
Hur många skolbarn vet idag att utrotningen av judarna till
viss del beskrevs redan 1943 i boken Bakom Stålvallen, av SvD:s
utrikeskorrespondent Arvid Fredborg (1915-1996) och att hans bok utkom i
inte mindre än elva upplagor samma år?
Den enkla sanningen är att Sverige aldrig någonsin har varit
"neutralt". Den svenska
allianslöshetsdoktrinen innebär dubbelmoral i fredstid och den
syftar till medlöperi och stövelslickeri i krig.
Om vi skall dra någon som helst lärdom av det förflutna
och om vi nu skall försöka oss på konststycket att
förbättra den svenska statsmaktens handlingsmoral, var skall vi
börja och hur skall vi gå till väga?
Låt oss se oss runt i världen. Var hittar vi det största
förtrycket som utövas mot mänskligheten just nu? Om vi skall
orientera oss efter det största antalet förtryckta
människoliv, så är svaret givet.
Kommunistkina och
Kommunistkorea är idag de värsta diktaturerna. Enligt de mest
alarmerande siffrorna om massvälten i Kommunistkorea har kommunisterna
där nyligen mördat ungefär hälften så många
människor som nazisterna tog livet av i Förintelsen under Andra
Världskriget. Dessa mord äger rum genom att bödlarna hindrar
offren ifrån att fly till den fria delen av landet där mat finns.
Med rått övervåld tvingas människor idag att äta
gräs tills de dör. Samtidigt får vi information om att den
största mördarregim som världen hittills har skådat
nyligen dömde
människorättsförkämpen Xu Wenli till tretton års
fängelse. Han har redan genomlidit tolv år i kinesiska
fängelser, varav större delen av tiden i isoleringscell. Hans enda
'brott' är att han har grundat ett demokratiskt parti.
Vad kan Sverige göra åt detta? Svaret är enkelt.
Förbjud import av leksaker och telefoner m.m. som har
producerats i kommunistockuperade områden. Bojkotta och isolera de
kommunistiska mördarsvinen så att deras regimer äntligen kan
få söndervittra inifrån.
|
|
|
Det är bara att beklaga att vi tyvärr inte kan
återuppväcka Raoul Wallenberg till livet, för han
skulle nog ha vetat att säga några sanningens ord om
Sveriges omoraliska allianslöshetspolitik.
[1]
Han skulle utan
tvekan haft mod att säga det som Herbert Tingsten och Per Ahlmark
hade civilkurage att framföra när de två var som bäst
på att berätta sanningen. Och jag menar sanningen, hela
sanningen, och inget förbannat skitsnack utöver sanningen.
Sverige försvars- och utrikespolitik borde bygga på en
tydligt moraliskt formulerad grund. Den borde respektera enskilda
individers rätt till livet, i minst lika hög grad som den borde
skydda landets suveränitet. Gruppens säkerhet är inte mera
värd än den enskilde individens privata liv.
De som inte bryr sig ett dugg om andra människors
liv, bryr sig nog inte heller
särskilt mycket om att uppnå genuin lycka i sina egna liv och
vice versa. En olycklig försvarspolitik, avsedd att trygga en
olycklig nation, är inget att trakta efter. Försvars- och
utrikespolitiken är inget självändamål, eftersom
det endast är den enskilde individens liv som kan vara det.
[1]
Visst är han värd en staty eller fler, ett torg och några gatunamn,
liksom ett frimärke etc. Synd bara att den svenske utrikesministern Undén inte
brydde sig om att försöka rädda hans liv.
Korrigering:
Två viktiga avsnitt i den ursprungliga artikeln
föll bort när den webbpublicerades den 22 januari år 2000.
Dessa två avsnitt lades ånyo till först den 2 april samma
år. Det gällde det viktiga avsnittet där
sprängningen av SKF-lokalen i Oslo omnämns, respektive det
avsnitt där en jämförelse görs med sagan om
Rödluvan. Trots detta tyckte många läsare bra om den
sargade artikeln. Bland dem fanns bl.a. tre riksdagsledamöter, från
tre olika partier.
$ $ $
|
Toppen
Startsidan
Debattartiklarna
| |
debattsidan.com är
yttrandefrihetsfundamentalistisk.
Yttrandefriheten förbättrar
samhällets hälsa därför
att den skyddar individens
alla andra rättigheter. |
Surfning till senaste debattartikeln
7/11-1999
2/4-2000
260 |
|
|
|
|
