11 september 2006
debattsidan.com
Av Filip Björner
Läs även mina tidigare artiklar
|
11 september 2006 |
debattsidan.com Av Filip Björner Läs även mina tidigare artiklar |
|
Liberalismen är uppåt
Det finns tre klassiska... ...ideologier. Dessa är liberalism, socialism och konservatism. Men i 1900-talets politiska tänkande fanns det trots detta faktum likväl bara en enda politisk skala, med enbart två mossiga ytterpunkter. Den skalan var helt fel. Liberalismen är vare sig höger (konservatism) eller vänster (socialism). Den är inte heller någonting mittimellan dessa två sjuka ideologier. Liberalismen är en frisk ideologi, som omöjligen kan vara en kompromiss mellan pest (extrem konservatism) och kolera (kommunism). Liberalismen är inte heller en liten punkt på en fjuttig skala mellan de två sjuka alternativen. Tvärtom! Liberalismen är ett gediget ideologiskt alternativ i sig. Liberalismen är uppåt! Så här: 
Ja, det är dags att rita om vår normalskiss av hela det politiska landskapet. För lika litet som det bara finns två klassiska ideologier, lika lite finns det bara två politiska block. Det finns tre politiska block, och dessa överlappar varandra. Det finns ett radikalt block, ett borgerligt block och ett etatistiskt block. Så här: 
Borgarna 
Etatisterna 
Vad är det så som kännetecknar de tre ideologierna? Vad är deras respektive kärnelement? Jag tänker nu kortfattat besvara den frågan, utan att ödsla tid på att argumentera för svaret. Det gör jag dock gärna i efterdebatten. De svar jag presenterar nu bygger på en analys av de tre ideologiernas respektive etiska huvudpremisser. Dessa är frihet, jämlikhet och gudsplikt. Så här: 
Liberalismens kärnelement är individuell frihet och rättslikhet. Socialismens kärnelement är en egalitär kollektivistisk människosyn. Konservatismens kärnelement är religiös pliktetik och auktoritär lydnad. Olika rättvisebegrepp Om vi tittar vidare på de etiska premisserna inom liberalism, socialism och konservatism, så ser vi att de värderingsmässigt handlar om olika uppfattningar om rättvisebegreppets natur. I ultraliberalernas radikala världsbild tryggar kapitalismen den rättvisa som en autonom individ kan skipa gentemot en annan autonom individ då dessa frivilligt bejakar varandras personliga värderingar enligt krämarens moral; att byta värde mot värde. Typ: Från var och en enligt eget intresse, åt var och en enligt förtjänst. I kommunisternas världsbild står socialism för den slags "rättvisa" som med statliga tvångsmedel värnar om "de svaga" i samhället. Typ: Från var och en enligt förmåga, åt var och en enligt behov. I den gudsrojalistiska världsbilden står konservatism för den slags familjära "rättvisa" som bara en erfaren auktoritet kan skipa. Gärna med uppenbarelsegrundad vägledning från en "högre makt". Typ: Från var och en enligt plikt, åt var och en enligt ödmjuk fromhet. Låt oss nu också ta en titt på de tre kärnbegreppens motpoler. Här är axeln mellan egalitarianism och elitism. 
En sund elitism är fredlig och individualistisk. Den bejakar fredlig konkurrens mellan människor som agerar under samma rättsvillkor. Den liberala motsatsen till jämlikhet är därför rättslikhet. Liberalismen respekterar rättstatssamhället där lagen gäller lika för alla. En osund elitism är krigisk och kollektivistisk, och bejakar det ståndsmässiga överhetssamhället. Den konservativa motsatsen till jämlikhet är därför undersåtarnas lydnad. Konservatismen bygger på religiös mysticism som fordrar att samhället leds av ett prästerskap eller av kungligheter eller av någon nationalistisk diktator. Här är axeln mellan teism och ateism: Gudsplikt versus ateism 
Gudsförnekande är alltid en sund företeelse i sig (eftersom Gud inte finns), men ateism kan kopplas ihop antingen med en god eller med en dålig inställning till de mänskliga rättigheterna. Den goda liberala varianten respekterar varje meningsmotståndares rätt till yttrandefrihet och organisationsfrihet. Den dåliga socialistiska varianten vill inskränka människors rätt att få praktisera sin personliga religiositet. Här är axeln mellan individualism och kollektivism: 
Den socialistiska varianten Någon sund statism finns inte, men det finns ju skillnader mellan de två sjuka alternativen. Det socialistiska alternativet går i de flesta varianterna ut på att öka det statliga ägandet, på privatägandets bekostnad. De avvikelser som finns handlar om korporativism och anarkism. Korporativismen har rötter hos förmarxistiska socialister, vars ideologiska ådra utvecklades inom italienska LO och av Mussolini. De anarkistiska inriktningarna finns det flera av, varav kommunism och direktanarkism ofta hamnar i opposition mot varandra; eftersom direktanarkister omedelbart vill genomföra egendomslöshet, medan kommunisterna vill fullfölja Marx' stadielära som påstår att socialisterna först måste upprätta proletariatets diktatur som sedan skall söndervittra och bli ett slags jordiskt egalitärt paradis. Den konservativa varianten Den konservativa statismen har ofta stora likheter med den socialistiska, fast borgerliga etatister kallar det för att "nationalisera" företag när de statssocialiserar dem. Men vad som under 1900-talet har varit mer särpräglande för konservativ etatism är de kulturella förbuden och påbuden. Exempelvis: Abort skall förbjudas. Kvinnor skall hålla sig i hemmet. Kvinnor skall täcka sina huvuden med huckle. Kondomer skall förbjudas. Kungahuset skall ha mera makt, av Guds nåde. Familjen skall tvingas hålla ihop med vårdnadsbidrag. Stamcellsforskning skall förbjudas. Försvaret skall bygga på värnplikt. Skolavslutningar skall äga rum i kyrkan eller moskén. Invandringen skall stoppas. Yttrandefriheten skall inskränkas genom förbud mot blasfemi inom både konsten och det tryckta ordet. Religiösa samfund, åtminstone om de är av "rätta" sorten, skall ha statsbidrag. Kompromissvarianten Den extrema kompromissen mellan konservativ och socialistisk statism förkroppsligades under 1900-talet i och med nazismen och fascismen. Ja, de två ideologierna exemplifierar vad som egentligen ryms i mitten på den gamla höger-vänster-skalan. Vi liberaler skall inte längre finna oss i att bortdefinieras ur det politiska landskapet, eller att bara fjuttmarkeras som en punkt på en irrationell skala. Liberalismen är en gedigen ideologi, med flera förgreningar och varianter på dessa. Därför vill jag med denna välbehövliga omritning av det ideologiska politiska landskapet uppmana frihetsälskande människor i alla länder: förena er och verka uppåt! Tillsammans kan vi bekämpa jämlikheten och gudsplikten, och främja friheten, vilket är till gagn för mänskligt liv och lycka. |
|